mechanical heart
Idag kom den tillbaka.
Från ingenstans.
Den har sakta men säkert krupit sig in i mig igen.
Krupit in för att förstöra & dra ner mig.
Ångesten har blivit min värsta fiende. Känslan jag fruktar mest. Känslan jag aldrig mer vill känna, känslan jag vill bli fri ifrån.
Jag vill inte behöva leta upp mina tabletter för att slippa känna den. Jag vill inte behöva dubbelkolla väskan hela tiden för att vara säker på att dom finns där "ifall att".
Jag vill inte känna oro & ångest för att tabletterna ska ta slut, tabletterna MOT oro & ångest.
Hela dagen har jag haft dödskänslor. Jag har verkligen velat dö. För att slippa allt. Det låter så sjukt emokid att säga så, men det är sanningen & jag måste få den ur mig. Jag vill leva, jag vill inte dö. Men jag kan inte låta bli & känna hur fruktansvärt skönt det skulle vara & bli fri från allt. Jag trodde jag var på bättringsväg men obviously not.
Jag antar att det är dom andra tabletterna som börjar verka nu, då man får det lite jobbigt i två veckor. Kul, verkligen skitkul.
Jag har alltid varit livrädd för att dö. Varje gång jag stått & väntat på tunnelbanan har jag alltid tagit några steg bakåt & kollat 70 ggr ifall det finns någon människa bakom mig som eventuellt har tankarna att putta mig framför tåget.
Men så är det inte längre. Nu tar jag gärna ett steg framåt, för att känna faran. För att känna adrenalinet pumpa. Men det händer inget. Det spelar ingen roll. Det är så jag känner när jag står där & vad som helst skulle kunna hända. att "det spelar ingen roll ifall någon puttar mig, go ahead, göre. jag bryr mig inte."
Nu behöver ni ju inte tänka "men yeez jävla wannabeemokid, gråt lite mer va." för så är det inte. det här är på riktigt. jag är en helt jävla vanlig brud med vrickade tankar & har hamnat lite snett just nu.
Jag vet inte vad jag vill eller behöver, för jag har allt just nu.
Det är det som är jobbigt. att jag vet att jag måste vänta på bättre tider, men jag orkar inte vänta mer, jag är trött på att vänta. jag vill vara glad, jag vill må bra. jag vill ha ett äkta leende på läpparna när jag träffar folk. inte bara fejka ett smajl för att folk ska skita i & fråga. jag vill kunna prata med folk utan & börja böla.
jag vill vara normal & må bra.
jag vill att mina bästa vänner ska vara riktiga människor, inte citalopram & atarax.
Från ingenstans.
Den har sakta men säkert krupit sig in i mig igen.
Krupit in för att förstöra & dra ner mig.
Ångesten har blivit min värsta fiende. Känslan jag fruktar mest. Känslan jag aldrig mer vill känna, känslan jag vill bli fri ifrån.
Jag vill inte behöva leta upp mina tabletter för att slippa känna den. Jag vill inte behöva dubbelkolla väskan hela tiden för att vara säker på att dom finns där "ifall att".
Jag vill inte känna oro & ångest för att tabletterna ska ta slut, tabletterna MOT oro & ångest.
Hela dagen har jag haft dödskänslor. Jag har verkligen velat dö. För att slippa allt. Det låter så sjukt emokid att säga så, men det är sanningen & jag måste få den ur mig. Jag vill leva, jag vill inte dö. Men jag kan inte låta bli & känna hur fruktansvärt skönt det skulle vara & bli fri från allt. Jag trodde jag var på bättringsväg men obviously not.
Jag antar att det är dom andra tabletterna som börjar verka nu, då man får det lite jobbigt i två veckor. Kul, verkligen skitkul.
Jag har alltid varit livrädd för att dö. Varje gång jag stått & väntat på tunnelbanan har jag alltid tagit några steg bakåt & kollat 70 ggr ifall det finns någon människa bakom mig som eventuellt har tankarna att putta mig framför tåget.
Men så är det inte längre. Nu tar jag gärna ett steg framåt, för att känna faran. För att känna adrenalinet pumpa. Men det händer inget. Det spelar ingen roll. Det är så jag känner när jag står där & vad som helst skulle kunna hända. att "det spelar ingen roll ifall någon puttar mig, go ahead, göre. jag bryr mig inte."
Nu behöver ni ju inte tänka "men yeez jävla wannabeemokid, gråt lite mer va." för så är det inte. det här är på riktigt. jag är en helt jävla vanlig brud med vrickade tankar & har hamnat lite snett just nu.
Jag vet inte vad jag vill eller behöver, för jag har allt just nu.
Det är det som är jobbigt. att jag vet att jag måste vänta på bättre tider, men jag orkar inte vänta mer, jag är trött på att vänta. jag vill vara glad, jag vill må bra. jag vill ha ett äkta leende på läpparna när jag träffar folk. inte bara fejka ett smajl för att folk ska skita i & fråga. jag vill kunna prata med folk utan & börja böla.
jag vill vara normal & må bra.
jag vill att mina bästa vänner ska vara riktiga människor, inte citalopram & atarax.
response
posted by: Ida
i wanna help you... its not easy, because im probably miles away from you :(
think happy thoughts, watch funny videos on youtube and remember that people really, really love you, just the way you are... <3
Trackback
