wildenwasted

FÖR ETT ÅR SEN IDAG SLUTADE JAG ÄTA ANTIDEPRESSIVA LÄKEMEDEL.
det var några dagar innan min födelsedag & jag hade bestämt mig för att sluta vara ledsen.
jag hade glömt att ta mina tabletter två dagar i rad, den tredje dagen glömde jag tabletten med flit.
jag visste att det kunde innebära risker då man aldrig ska sluta tvärt att ta tabletterna och alltid prata med sin
läkare. det gjorde jag inte. jag orkade inte boka in ett möte för att prata om hur jag mådde osv.
jag var glad den dagen, lycklig. därför ville jag inte stoppa i mig gifterna som endast fick mig att må sämre och stänga av alla mina känslor.
jag ville inte vara dottern som bara låg apatisk i sängen med pillerburken brevid sig, nära till hands. jag ville inte vara flickvännen med burken skramlandes i väskan. jag ville inte vara kompisen som aldrig orkade ses.

jag tänkte att min födelsedag skulle bli en nystart för mig vilket det blev. jag har mått bättre det här året än någonsin. visst har jag mina ups & downs men det måste man räkna med. ångesten finns kvar & blir ibland olidlig men jag vet hur jag ska hantera den. jag vet hur jag vinner över demonerna i mitt psyke.
låter kanske helt wacko för personer som aldrig varit så djupt deprimerad som vissa människor är eller har varit.

men jag vet att det finns något inom mig som vill få ner mig igen, som vill se mig sjunka ner i avgrunden igen.
låter som något religiöst jävla påhitt men eftersom jag inte är ett dugg religiös så kan vi stryka det. jag orsakade inte detta mot mig själv. jag vet att jag kanske aldrig kommer bli frisk från depressionen, det är en sjukdom som inte syns och det enda sättet att "bota" den är att hjälpa sig själv. att våga lita på sig själv och hitta styrkan för att bryta sig loss. jag skulle vilja säga att jag har kommit halvvägs. jag mår bra, jag är lycklig. jag är inte självdestruktiv och jag vill inte dö. jag vill leva, jag vill åstadkomma något, jag vill göra mina nära & kära lyckliga & stolta. jag vet att jag kan för jag tror på mig själv. jag är starkare än någonsin men inte fullt så stark för att inte brytas ner igen.

oftast är jag extremt rädd. rädd för att hamna där igen, rädd för att inte se annat än svart. rädd för att gråta, rädd för att känna och rädd för att inte känna. men tack vare av att jag har lärt känna mig själv bättre vet jag vad jag ska göra och inte göra när ångesten kommer krypandes. ibland lyckas jag, ibland lyckas jag inte. men det är bara att ställa sig upp och fortsätta kämpa.

jag är otroligt stolt över mig själv att jag lyckades, att jag bröt mig loss.
och det som jag är mest glad över är att jag vet att mamma är stolt över mig.

Nyss hemkommen från jobbet. Ville bara säga det.
Det är såhär mina dagar ser ut. Jobbar fyra dagar (nätter), sover tre.
Det är så mycket jobbigare att jobba natt några dagar, än att jobba kontorstider fem dagar i veckan.
Jag hatar det.

Har ingen aptit, tappat i vikt, mår konstant piss både fysiskt & psykiskt, har ingen kontakt med mina "vänner",
träffar bara min mamma, våra två katter, vår hund & ibland min pojkvän. Om det finns tid.
Det är i såna här sammanhang ett "FML" passar utmärkt.

have a great effin day. CHEERIOS!

vet ni vad som är så jävla skönt?
jo, det ska jag ta & kläcka ur mig.

folk dömer alltid oss som har hoppat av gymnasiet. folk kallar oss lata, dumma & failade.
vi är mindre smarta än de som har tagit studenten, vi är lata för vi orkar inte ta oss till skolan, och vi är misslyckade för vi kunde inte ens gå klart en treårig superduperdunderviktig gymnasietutbildning som alla andra.
"man MÅSTE ha en utbildning för att komma någonstans"

NEJ det måste man inte. det är jävligt viktigt och bra med en utbildning från gymnasiet, men även om man failar så är det inte kört.
jag kände mig som ett totalt fuckass när jag bestämde mig för att hoppa av.
jag hade jävligt mycket skäl till att inte fortsätta & faktiskt inte var kapabel till att fortsätta.

även om man hoppar av gymnasiet så är det inte kört. det finns komvux, eller vuxenutbildning med ett finare ord.
folk som har gått gymnasiet tror att de är smartare än oss drop-outs. de dömer oss direkt.
jag kan säga att jag har gått gymnasiet i fyra år, jag har läst alla kurser som de "duktiga" människorna har gjort, dessutom längre tid. jag har det bara inte på papper, men borde inte jag vara lite smartare då?

dessutom, det finns folk som går ut gymnasiet med betyg & skit men som misslyckas totalt & inte har lärt sig ett piss.
bara för att du har ett G, VG eller MVG på ett jävla papper betyder det inte att du är bättre & smartare än mig.
jag kan minst lika mycket som du, säkert mer.
för jag vet att jag är jävligt smart (det är inget skrytinlägg..) för att jag har alltid varit grym i skolan, tills det sista året. jag har gått igenom mycket, & jag har mycket erfarenheter. jag kan mycket fakta & jag kan mycket i filosofiväg.

jag vet inte riktigt vad jag ville få fram med det här inlägget som vanligt, men jag måste skriva av mig.

för att summera; jag har hoppat av gymnasiet. jag pluggar upp mina betyg & jag får ett jobb inom en vecka om jag vill. FÖR JAG ÄR LYCKAD, SMART & PRECIS LIKA BRA SOM ALLA ANDRA.

Precis som jag trodde så höll inte denna ”lägga-ner-bloggen”-perioden länge.

Jag känner fortfarande att jag lika gärna kan avsluta bloggen då det var typ två som sa emot.

Men å andra sidan så har jag aldrig bloggat för någon annans skull än mig själv.

Jag har alltid bloggat för att få ut mina tankar och känslor, något jag har märkt av på dessa tre (?) dagar.

Jag har velat skriva ner mina känslor, något jag har haft mycket av dom senaste dagarna.

 

Jag lyckas alltid hamna i den banan då kommentarer och statistik är det enda viktiga inom bloggandet, men då har jag samtidigt förlorat mig själv.

Det är inte det bloggande handlar om. En blogg är en dagbok på Internet, för dom som inte orkar skriva på papper. Så är det i alla fall för mig.

Jag vill titta tillbaka på min blogg om tjugo år och undra vad fan jag tänkte på.

 

Sen kan jag bli riktigt irriterad på att så många läser min blogg, men ingen säger något.

Det känns lite som att alla är inkräktare på mitt liv. Följer allt jag gör, utan att jag vet vem det är som gör det.

Om du ska snoka, säg då vem du är eller du behöver inte ens säga vem du är, säg bara något.

 

Det är ändå lite läskigt det här med bloggande. Så många personer vet i alla fall 75 procent om vad du gör & vem du är. Men du vet ingenting. Du vet att många ser vad du gör, men du vet inte vilka som ser. Det är som att ha en, eller flera, förföljare.

 

Nu är inte jag lika stor som kissie, men det är ändå fler som läser min blogg än vad jag har vänner.

Jag vet inte vilka mina läsare är.

Och då kommer vi till en annan punkt.

 

Jag vill kunna skriva om alla mina känslor, aggressioner & privatliv.

Men jag vågar inte göra det längre. Jag vet att jag har vänner, men jag vet även att jag har fler fiender. Sedan länge tillbaka.

Vågar jag skriva om min ångest? Vågar jag skriva om hur misslyckad jag känner mig?

Vågar jag skriva om bråket med pojkvännen?

Utan att det vänds emot mig vid nästa krogbesök?

 

Jag har redan vart vid det stadiet då jag hade en vän & nio haters. Jag har haft rykten om mig som inte vart sanna. Jag vet hur det känns, & det är inte roligt. Tillslut börjar man tro på ryktena själv. & även då har man tappat vem man egentligen är, sig själv.

 

Jag tänker fortsätta blogga. Som mig själv, & ingen annan.

För det modigaste av allt, är att kunna erkänna att man mår dåligt ibland. Jag är inte mer än en människa. Vissa kör på trenden att förfina sitt liv till 200 procent, men det tänker jag inte göra.

Har jag ångest & behöver skriva om det, då gör jag det.

Är jag irriterad på något, då skriver jag om det.

Tycker jag att någon är fet, då skriver jag om det.

Jag är en sån person som inte längre kan hålla allt inne.

 

När jag höll allt inne, då var jag deprimerad. Då ville jag inte leva längre.

När jag började skriva om min ångest, då började jag acceptera att det var okej.

Alla mår dåligt, men alla vill inte erkänna det.

Vill folk vända det emot mig, fine. Gör det.

Jag är ändå en starkare person som har modet att visa att jag är mänsklig och mår dåligt.

Ser någon ner på mig för det, då är det den personen som är feg & svag.

 

Så, min poäng med detta inlägg är att jag från och med nu skiter i allt som har med statistik, kommentarer & fame att göra. Jag bloggar för mig själv.

Det är min dagbok ni läser, you are fucking welcome.

 

 

 

Ibland känner jag mig riktigt misslyckad. Failad.

Jag har hoppat av gymnasiet efter att ha gått fyra olika linjer, tre olika skolor.

Jag bor hemma, jag har inget körkort & inget jobb.

Jag pluggar på komvux med andra failade människor och folk som inte kan svenska, if you know what I mean.

 

Men sen kommer jag på mig själv att jag helt enkelt tänker ur en annan människas perspektiv.

En människa som kanske fått allt serverat på silverfat, kommer ifrån en felfri familj & alltid haft ett perfekt liv. En människa vars största problem är outfiten på morgonen.

En människa som lever i en bubbla & inte inser att alla är olika. Alla fungerar på olika sätt, alla kommer från olika bakgrunder. En människa som lever med en illusion av att så länge du inte har tagit studenten, har egen bostad, har ett jobb med najs lön, körkort, bil, man, hund & en unge vid 20 års ålder, då är du misslyckad & helt enkelt en idiot.

 

Jag vill inte skylla ifrån mig men jag har inte haft det lätt den senaste tiden.

Jag har vart med om både det ena & det andra under elva års tid.

Jag har mått extremt dåligt, döden har stått mig nära, & piller & alkohol har vart mina bästa vänner. Det har lett till att jag har gjort vissa val. Några sämre än andra.

 

& när jag tänker efter så blir allt logiskt & jag är längre inte misslyckad.

Jag har hoppat mellan skolor & linjer under fyra års tid eftersom jag inte vetat vad jag vill bli.

Jag hoppade av för att jag helt enkelt inte ville bli frisör. Då blir valet komvux efter det.

Jag har börjat plugga nu för att höja mina betyg så att jag en vacker dag, eventuellt, kan plugga vidare till något jag vill bli.

Men jag vet inte vad jag vill bli. Jag vet inte vad jag vill göra med mitt liv. Jag vill inte ha körkort & jag har aldrig velat ha det. Jag har aldrig vart intresserad utav att köra bil.

Jag sa upp mig från ett skitjobb för att jag inte ville jobba där. Jag vill inte gå till ett jobb där jag ses som en slav med en minimumlön. Då stannar jag hellre hemma & filosoferar.

Jag kanske ses som lat & en slacker. Det har jag sett mig själv som många gånger, men inte längre. Jag är varken dum eller lat.

Herregud, jag är 20 år. Det är ingenting. Jag ska inte veta vad jag vill bli, jag ska inte ha hela livet planerat & jag ska definitivt inte ha levt klart vid den här åldern.

Jag är ung, jag är snygg & jag älskar mitt liv.

 

Jag har gjort det jag kan göra nu, & det är att börja plugga igen. Något jag gör för att fylla ut tiden & spacet medans jag väntar på min uppenbarelse.

 

Alla är olika, det här är jag. Jag är nöjd & det är det enda som spelar någon roll.

Jag är lyckad, lyckad som fan. För jag vågar gå min egna väg, på mitt sätt.

Det är mitt liv, mina val. Jag står för mina handlingar & den egenskapen väger mer än kunskap från skolbänken.

ph; whi/me


har haft ganska mycket ångest dom senaste veckorna. jag vet inte exakt vad det beror på men en
bidragande faktor är iallafall mitt jobb.
jag hatar det, jag hatar det så mycket att jag aldrig mer vill gå dit.
det är ett skitjobb & jag tjänar fan mer på att sitta hemma & må bättre.

i slutet av den här månaden ska jag säga upp mig.
kanske verkar dumt, det är ju mer pengar än utan jobb iallafall. men jag är hellre fattig än går till ett jobb
då & då som jag hatar.

dessutom kan jag söka andra jobb utan att behöva tänka på att jag redan har ett jobb & hur jag ska göra med det.
dessutom igeeen, säger jag upp mig så pluggar jag automatiskt på heltid vilket betyder 100% studiebidrag.
just nu pluggar jag 50% eftersom jag jobbar två gånger i månaden....
behöver studiebidraget som fan.
& jag skiter i jobbet.

har blivit nerringd av jobbet hela dagen & jag pallar inte svara så jag stängde av telefonen.
om jag vantrivs? oh ja.

det har blivit lite tråkigt här dom senaste dagarna.
jag är inte på topp.
imorrn ska jag träffa en från komvux & förhoppningsvis få ordning på skolan.
har inget intressant att komma med.

ska dricka kaffe & röka & kolla på film resten av kvällen.
måste käka middag & den ska jag proppa med chili så jag inte blir tjock.
blir & blir, är redan stor som ett hus.
vill må lika bra som jag gjorde när jag gick ner 20 kg på en sommar.
fan va bra jag mådde då.
får ta & köra en re-run.
det där med LCHF funkade förresten inte.
mår inte bra av att bara stoppa i mig feta saker. svälter hellre.
som jag ska göra framöver.
vissa slizar upp armarna, jag slutar käka.
det är att hantera ångest för mig.

min ångest är tillbaka.
ifall någon undrade hur jag mådde..

är så irriterad just nu. på mig själv & på andra nollor.
folk är så jävla uppmärksamhetskåta nuförtiden.
jag hatar mig själv för att jag slaviskt sitter & läser alla dessa skvallerbloggar
som endast skriver om patetiska människor som kämpar för att få lite publicitet/uppmärksamhet.
mobbas & snacka skit hit & dit, & lägger ner halva sin fritid till flera omogna försök till att få en halv
minut i rampljuset. vilket jävla rampljus liksom? att blogga har blivit som att run for the fucking mayor i
en jävla skitstad. att blogga är så äckligt jävla hypat & ibland skäms jag fan över att ha en blogg.

att folk fortfarande måste provocera & snacka skit om andra bloggare för att inte "dö ut".
så äckligt jävla desperata.
fattar verkligen inte grejen. antingen är din blogg bra, eller så är den mindre bra.
men vad spelar det för roll egentligen? jag bloggar iallafall för min egna skull & det har jag alltid gjort.
visst att jag ibland kan klaga på ett enormt eko i kommentarsfälten då & då, men jag kan väl säga att jag
har blivit påverkad utav andra som också ständigt tjatar om det.

vet inte riktigt vart jág ville komma med det här inlägget, mer än att jag tycker det är pinsamt att
folk i min ålder sitter & beter sig som dagisungar. P I N S A M T.

dessutom skriver jag sällan om det jag knådar på innanför pannbenet, så lite tankar då & då
sitter väl inte helt fel.

 

Person

Som person är jag mestadels glad, när jag är mig själv.

Nu på senaste tiden har jag varit deprimerad. Allt har varit i gråskala för mig, mestadels svart.

Jag är väldigt snäll & trevlig. Jag älskar att träffa nya människor men öppnar inte upp mitt inre i det första taget. Jag har svårt att lita på människor, speciellt om dom en gång sårat mig.

Jag ger alla en chans, oftast en andra chans också.

Jag är väldigt svartsjuk av mig, det är nog för att jag är livrädd för att bli sårad & lämnad.

Jag är en människa som tänker extremt mycket. Så mycket att det ibland blir utmattande.

Jag har svårt att sova på grund av alla mina tankar som flyger fram & tillbaka.

Jag är rädd för att misslyckas & göra bort mig.

Oftast gör jag det ändå. Misslyckas & gör bort mig.

När jag vill fly så flyr jag till musikens eller filmens värld.

Jag älskar rymden. Inte på ett sådant wannabe-fucking-awesome-hipster-stjärnor-everywhere-sätt, utan på riktigt.

Jag kan sitta & titta upp på en stjärnklar himmel i timmar, bara stirra.

Rymden har alltid fascinerat mig, alla dessa planeter & stjärnor, svarta hål & andra saker man inte kan förklara.

Jag kan fundera i dagar på vad som finns efter, eller bakom rymden.

Fundera på hur det är möjligt att nu besöka rymden, gå på månen & skicka upp satelliter hit & dit.

Jag älskar rymden. På ett riktigt sätt. Innan det blev coolt & ”unikt” att gilla bilder på rymden.

 

Kärlek

Kärlek är viktigast av allt för mig.

Vare sig det är kärlek från ett husdjur, mamma, en vän eller en pojkvän så betyder

det lika mycket.

Kärlek är lika viktigt som att andas.

Jag har världens finaste pojkvän som får mig att känna mig omtyckt & viktig.

Han är viktig för mig & jag har aldrig upplevt sån fin kärlek till en kille förut.

Han får mig att skratta, han får mig att lida av saknad & han får mig att må riktigt

jävla bra.

Jag har sån tur att få en snygg OCH snäll kille i samma person.

 

Familj

Utan min familj, speciellt min mamma, skulle jag nog inte vara vid liv idag.

Min största rädsla i livet är att förlora min mamma. Hon betyder ALLT för mig.

Hon är min livglöd & min absolut bästa vän.

Vi har inga hemligheter för varandra & gråter ut bäst mot varandras famn.

Jag lever för min mamma, utan henne har jag ingentin, & är ingenting.

Hon är min mamma, som bar mig i nio månader & har uppfostrat mig i 20 år.

Jag älskar henne mest av allt.

Min pappa älskar jag också. Han har alltid gett mig trygghet & säkerhet.

Vi har haft våra konflikter, men så är det med alla.

Utan min pappa skulle jag inte heller klara mig. Han har gett mig kärlek & en lillebror.

Min lillebror, han älskar jag. Han är hälften utav mig. Eller kanske en fjärdedel utav mig.

Men han är fortfarande min lillebror. Jag har längtat efter honom i säkert 15 år.

Han är det sötaste som finns & jag längtar efter att få dela upplevelser med honom,

Jag längtar efter att få berätta saker om livet för honom.

 

Vänner

Jag har dom finaste vännerna ever. Dom är inte många, men tillsammans ger dom mig

allt jag kan önska mig.

Jag är dålig på att höra av mig & träffa mina fina, men jag tror dom gillar mig ändå.

Utan mina fyra riktiga vänner så vet jag inte vad jag skulle ta mig till.

Det är med mina vänner jag delar mina finaste minnen med.

Sarah, natta, petra & josefin.

 

Ytligt

Jag är väldigt mån om mitt utseende. Jag gör nästan allt för att se perfekt ut, i mina ögon.

Då bortser vi från operationer och dylikt.

Jag älskar smink & styling. Jag klipper mitt hår varannan vecka för att förnya.

Jag experimenterar gärna med smink & är inte rädd för att ta i.

Jag gillar kläder & stil. Jag gillar att ha olika stilar från dag till dag.

Jag gillar att experimentera med mitt utseende, men blir nästan aldrig riktigt nöjd.

Jag tycker jag är tjock, har för små läppar & fula ögonbryn.

Det enda jag någonsin varit & fortfarande är nöjd med är min näsa.

 

Inspiration

Min inspiration får jag från bilder, personer eller känslor.

Ett träd kan inspirera mig, ett halsband kan inspirera mig, en låt kan inspirera mig.

Allt kan ge mig inspiration & när jag får det går det inte att stoppa.

Tyvärr har jag ibland svårt att uttrycka & få fram inspirationen inom mig.

Kan jag inte få ut den vill jag bara skrika.

 

Musik

Musik är något utav det största i mitt liv.

En riktigt bra låt är en låt jag får rysningar av & aldrig tröttnar på.

Det finns tre band i mitt liv som betyder allt.

Musik kan ge mig allt. gläjde, sorg, rastlöshet & överflöd av känslor.

Jag älskar att gå på konserter. Vare sig det är en bigbang konsert på hovet eller en liten tiny spelning i södertälje. Att få se musik spelas live är sån häftig känsla.

Jag älskar att dansa till bra musik. Då känner jag mig fri.

 

 

 

 

måste bara skriva av mig lite.

för tre veckor sen, exakt, så glömde jag ta mina tre dagliga tabletter jag "behövde" för att klara
av dagen, natten & livet. dagen efter det var min födelsedag, glömde återigen att ta tabletterna, det
berodde även på lathet & bristande intresse för dom.
sen dess har jag inte stoppat i mig några mer tabletter förutom två alvedon & en allergitablett.

jag vet inte hur det hände, men helt out of nowhere så kände jag mig faktiskt okej en dag.
jag mådde ärligt talat bra. jag kunde känna annat än ångest & mörka tankar.
jag kände lycka & glädje.
i tre veckor nu har det hållt i sig.
jag har inte haft en enda mörk tanke, inte en enda gnutta ångest, ingenting.
jag har mått bra i tre veckor!
jag är så stolt över mig själv, mamma är stolt över mig & läkaren blev stolt över mig.
vi är stolta över att jag har ändrat min syn på livet, & mitt tankesätt.

jag vill aldrig mer behöva trycka i mig konstiga tabletter för att trycka undan känslor.
jag vill hellre känna.
jag vill hellre känna smärta, sorg & glädje än att inte känna någonting.
jag vill inte vara en zombie längre, jag vill inte vara trött på livet.
jag vill inte tänka på & utforma ett sista brev i huvudet.
jag vill inte känna av monstrena inuti min kropp.

jag besegrade monstret. jag gjorde det. jag klarade mig.
for now iallafall, men jag är glad för varenda dag jag har mått bra.
21 dagar av känslor & glatt humör.

det kan låta konstigt att jag helt plötsligt mådde super en dag, det tycker jag också.
jag vet inte hur det kommer sig, men det viktigaste är att jag vet att det är äkta.
jag vill må bra, jag vill leva, jag vill känna.
jag mår bra, jag lever & jag känner.



edit; helt lame att jag blev helt tårögd när jag kontroll-läste
igenom det jag skrivit. fattar ni då hur glad jag är?
alltså glädjetårar.

just nu skulle jag inte ha något emot att bli skjuten i skallen,
ta en jävla bunt tabletter, sliza upp handlederna eller hoppa
från en bro.
fan.

orkar inte leva i den här skiten längre.
står inte ut.
står inte ut en sekund.
vill bara dö.

kalla mig emo, kalla mig vafan ni vill men det här
är the ugly truth.

Jag är så arg.
Jag blev nekad en tid hos psykologen nästa vecka för att hon ansåg att jag inte  ”behövde” det.
Anledningen till det var för att jag inte kom förra veckan på bokad tid.
Anledningen till att jag inte kom var för att jag hostade blod och blödde konstant näsblod.

Hon ringde mig när jag var hemma hos min pojkvän & hon frågade hur jag verkligen kände.

Jag sa bara att det var lite jobbigt, inte fan vill jag sitta där & vräka ur mig hur svart allt är när pierre sitter en meter ifrån mig. Jag vill inte framstå som ett jävla psykfall.

Så därför, för att jag inte sa så detaljerat hur jag mådde så fick jag ingen tid. Jag hade bett henne ringa upp mig för att boka en ny tid!

Hon sa att om jag kände att jag behövde en tid så skulle jag ringa vårdcentralen.

Vafan!?

Hon frågade klart och tydligt, ”vill du boka in en tid på fredag?”
”JA”.

”jag tror inte att du behöver det för vetu, min tid är väldigt dyrbar och jag har många som vill träffa mig men jag är ju bara här en gång i veckan så du får ringa om du känner att du MÅSTE ha en tid.”

Hon har väl förfan ingen rätt att neka mig ett möte när jag två veckor innan satt & vräkte ur mig hela min jävla uppväxt för henne & vi inte ens hade kommit till problemen & när jag klart och tydligt säger att jag vill ha en tid!?

FAN vad jag hatar sveriges jävla fittpsykvård. HELVETE.

 

Henne vill jag inte träffa igen. Aldrig.

Jävla fitthora DÖ.

 

Åh. Var tvungen att lasta av mig lite tankar.

The real me såattsäga.

Okej, vill börja med att säga jag inte alls är så insatt i politik eller whatsoever, och att det här inlägget kan bli ganska trist men har för en gång skull en åsikt.

Det handlar alltså om valet. Om en vecka är det valdags & många har klart för sig vad dom står för & vad dom ska rösta på, andra är mer eller mindre förvirrade och inte så insatta, som jag.
Sen finns det den gruppen av människor som väljer att inte rösta.
Det är något som jag tycker är jävligt idiotiskt.
När man får en chans att påverka landet vi lever i och för en gångs skull få säga sitt, så väljer vissa att avstå.
Varför?
Av ren osäkerhet? Brist av intresse? Eller bara finner hela valpåhittet onödigt?
Jag förstår inte.
Tänk om fler & fler börjar tänka likadant, ”nej jag gillar varken moderaterna eller sossarna så jag skiter i att rösta”?
Kvar står då tio personer som tror på hela valkonceptet & alltid gjort, & fortfarande vill ha sin chans att påverka.
Vet du inte vad du ska rösta på, rösta på det du anser vara minst dåligt.
Rösta på piratpartiet som du ändå vet aldrig kommer styra sverige, rösta på miljöpartiet för att få en bit karma om du bryr dig om miljön.
Rösta på moderaterna för att göra mig pissed off, eller sverigedemokraterna för att göra hela sverige pissed.
Gör någonting! Hjälp till att påverka & forma landet vi lever i, annars slutar det med att vi får en jävla diktator som styr framtidens sverige & vi hamnar i tredje världskriget.

Är det värt?

Ah, jag vet inte riktigt om jag eller någon annan hajjar vad jag vill få fram, men med det hela så vill jag bara säga att jag tycker det är idiotiskt att avstå sin rösträtt.
Fan jag har längtat i säkert tio år efter att få lägga min röst, & känna mig som en del av lilla landet lagom.
Så tänk efter på söndag (eller när det nu är, se, ingen koll alls.), vill du vara med & göra sverige bättre, eller ska alla andra sköta det åt dig?

/me.

vet inte om jag någonsin har varit i en såhär jobbig situation i livet.
inte som jag kan minnas iallafall.
inte sen barndomen.
allt går åt helvete.
livet håller på & faller samman.
jag sover inte, vaknar inte, röker inte, andas inte utan att få ångest på köpet.
jag vill inte ha det såhär längre.
jag orkar inte.

samma visa varje gång. Jag borde vara van, jag borde veta bättre. Varför lär jag mig aldrig? Jag vet att jag blir sårad i slutändan, som vanligt. Jag ska sluta falla för idioter som inte ens vill ha mig. Usch, vet inte ens vad jag skriver. Hejdå.

Hey dad.
I’m sorry I let you down.
I’m sorry for not being the daughter you’ve always
wanted me to be.
I’m sorry I wasn’t enough.
I’m sorry I’ve failed you.
I’m a bigger person now, & I hope you are as well.
I still wonder though, why won’t you call?
Do you still care?
Did you ever care?
Do you sleep well at night not knowing where I am, what
I do, who I am and why we ended up here?
Do you ever miss me?
Are you happy with your new family?
Do you still count me as your family?
Did you mean everything you said?
Do you realize what those words did to me?
Do you realize what you’ve done?

Hey dad, you broke my heart.

 

Love, your ex-daughter.

 

txt by: me.