wildenwasted

Just nu är jag så jävla trött på att människor tror att dom kan komma och gå som dom vill i mitt liv.
Folk verkar ta för givet att jag alltid finns här, och på det viset kan dom säga och göra exakt vad dom känner för, både på gott och ont.
Som att jag vore någon man kan skita ur sig alla sina problem för utan att jag ens ska få en syl i vädret.
Jag är för snäll. Det är där problemet ligger. Hos mig. Jag förlåter gärna människor så jag slipper förlora dom. Men jag har insett att det inte fungerar längre. Jag tänker inte vara något jävla 5-handsval. Jag behöver inte alltid vara ett förstahandsval heller, men jag vill att folk ska lyssna på mig, fråga mig hur jag mår när det enda jag gör är att finnas till hands för alla andra jävla dramaqueens.
Jag blev kallad dramaqueen häromdagen, men jag är en helt annan typ av dramaqueen. Jag är typen som gråter floder av en pytteliten spindel, gnäller om någon tar min sista hårspray eller bölar under ett bråk med den man älskar.
Jag är däremot inte typen som kräver att alla ska lyssna på en, käfta emot när det inte ens är lämpligt, kalla någon något som inte ens stämmer för att man blir lite pissed off osv. Den typen som är lite utav en attentionwhore också. En dramentionquore så att säga.
I ett x antal år nu, har jag utsatts för människor med det här beteendet. Människor som alltid räknar med mig, när dom inte borde göra det. Människor som tar mig för givet. Människor som kastar skit på mig ena dagen och andra dagen räknar med att vara min bästa vän. Men jag vägrar den här gången. Det är så jävla slut på det här nu.
Alla får EN jävla chans hos mig. Inga fler. Jag har blivit rädd för att öppna mig för nya människor, för jag är rädd för vad som kan hända. Jag har blivit så försiktig. Jag kan inte lita på människor längre. Jag skjuter bort fler personer än vad jag omfamnar. Jag är rädd för att komma folk nära.
Vi kan ju ta ett praktexempel. Min sk BFF jag hade en gång i tiden, och det här blir även sista gången jag nämner dramentionquoren i min blogg. Hon var världens bästa i början. Sen hände det något. Hon flyttade många mil ifrån mig. Hon förändrades. Hon började ta mig för givet. Hon blev dryg och iskall. Hon slutade höra av sig. Det blev tyst i en månad. Jag hade inte gjort något alls, förutom att försöka få tag i henne och få reda på problemet. Hon skrev ett snyftigt brev. Vi blev BFF's igen. Någon månad senare sviker hon mig fyra kvällar i rad. Varje morgon kommer hon tillbaka med en snyftis. Lite tårar, sen är vi BFF's igen. Går några veckor. Det blir tyst igen. Den här gången någon vecka sådär. Hon skyller allt på mig, slänger ur sig saker som bara den elakaste kan komma på. En snyftis och lite skämt sen är vi BFF's igen. En vecka senare blir det tyst en dag. Jag säger ifrån. Hon kallar mig saker igen, får mig att bli the bad guy fast jag även den här gången är oskyldig. Jag ber henne dra åt helvete vilket nog är det bästa jag har gjort på länge. IDAG, ca två veckor senare får jag ett sms som i princip säger att det här är löjligt och att om vi någonsin ska bli BFF's igen ska vi svälja stoltheten. Men vilken jävla tur att vi never ever ska bli BFF's igen då. Praise the lord!
Enligt mig är det hon som ska vakna upp ur sin trångsynta värld, där stoltheten sitter fast hårt, ända in i benmärgen. Det första hon ska lära sig är rätt och fel. För det verkar hon ha missat på dagis...
Och om du nu läser det här, din störda idiotiska dramentionquore, så är det här inlägget inte riktat till dig, du är bara ett exempel.

Anywho. Det jag ville komma fram till med det här inlägget är att jag nu stänger igen mig själv, ungefär som en sluten mussla. Det finns ytliga vänner, och så finns det riktiga vänner. Jag stänger av min vän-radar. Jag tänker inte söka upp människor, dom får söka upp mig.
Och ha alltid en sak i minnet, räkna aldrig med mig. Såvida du inte vet att jag räknar med dig.

Luddigt inlägg. Jag tänker inte be om ursäkt.