:Q/A
Q: Julia. En random bloggläsare om :svart:
Kanske lite för privat fråga, men jag har läst din blogg ganska länge nu och är supernyfiken på vad det är som gör att du mår så jättedåligt. Kanske du skulle vilja skriva ett inlägg och berätta lite? :/
Och snälla dö inte! Allting går, du kan. Jag vet, det ÄR skitsvårt och så... men gör det för vår skull. Kämpa! Det är värt det i längden. Eller så kanske det blir värre. Men det är värt ett försök, right? Och jag är supersugen på dina sminktips :> <3
A: Anledningen till att jag mår dåligt vet varken jag eller någon annan.
Det hela började när jag var runt 9-10 år då jag i princip var min egna mamma då mamma inte fanns där för mig på ett sådant sätt jag hade önskat.
Jag kände mig ensam, oälskad och lämnad.
Lite senare började mobbningen. Jag blev mobbad i 6 år utav EN människa. Konstant.
Hennes mobbning & påhopp gav mig ätstörningar & självmordstankar ett flertal gånger.
Hon är anledningen till varför jag nu inte kan acceptera mig själv & hatar min egna spegelbild.
Hon uppmärksammade mina brister, vilket gjorde att jag fick miljontals komplex som fortfarande är kvar.
Just den människan & hennes familj stötte jag på, på krogen en kväll.
Allting brast & det kändes som att jag var tillbaka på högstadiet.
Hennes familj hotade mig & min mamma till döden, slog min mamma & ville få ut mig på ett slagsmål.
Jag sprang därifrån, körde massa tabletter och hamnade på akuten.
Sen dess har allting bara blivit värre.
Det här hände i somras, för några månader sen.
Ett uppbrott från en människa jag älskade är nog också en bidragande faktor men jag vill inte se det som skälet till att jag mår dåligt, men jag vet att det var där allting började på riktigt.
Det var efter det jag började med antidepressiva & läkarbesök hit & dit.
Jag har nu ätit "lyckopiller" i snart ett år men det blir inte bättre.
Ångestattackerna blir nu värre men har precis fått nya antidepp-piller och lugnande.
Jag har även fått en remiss till en psykiatriker, en riktig sådan.
Så hur som helst. Där har ni en kort sammanfattning till varför jag mår som jag mår.
Det finns alltså inte riktigt skäl till varför jag måste äta tabletter, eller bara vill dö ibland.
Jag funderar varje dag på varför, varför det blev såhär, men jag hoppas att jag väldigt snart får svar på det & kanske kan må bra någon dag.
Vill även tillägga att jag & min mamma har världens finaste relation nu, trots att jag kände mig övergiven av henne som yngre. Hon vet om detta & vi har pratat ut om det flera gånger & hon är väldigt ångerfull.
& tack för dina fina ord!
Kanske lite för privat fråga, men jag har läst din blogg ganska länge nu och är supernyfiken på vad det är som gör att du mår så jättedåligt. Kanske du skulle vilja skriva ett inlägg och berätta lite? :/
Och snälla dö inte! Allting går, du kan. Jag vet, det ÄR skitsvårt och så... men gör det för vår skull. Kämpa! Det är värt det i längden. Eller så kanske det blir värre. Men det är värt ett försök, right? Och jag är supersugen på dina sminktips :> <3
A: Anledningen till att jag mår dåligt vet varken jag eller någon annan.
Det hela började när jag var runt 9-10 år då jag i princip var min egna mamma då mamma inte fanns där för mig på ett sådant sätt jag hade önskat.
Jag kände mig ensam, oälskad och lämnad.
Lite senare började mobbningen. Jag blev mobbad i 6 år utav EN människa. Konstant.
Hennes mobbning & påhopp gav mig ätstörningar & självmordstankar ett flertal gånger.
Hon är anledningen till varför jag nu inte kan acceptera mig själv & hatar min egna spegelbild.
Hon uppmärksammade mina brister, vilket gjorde att jag fick miljontals komplex som fortfarande är kvar.
Just den människan & hennes familj stötte jag på, på krogen en kväll.
Allting brast & det kändes som att jag var tillbaka på högstadiet.
Hennes familj hotade mig & min mamma till döden, slog min mamma & ville få ut mig på ett slagsmål.
Jag sprang därifrån, körde massa tabletter och hamnade på akuten.
Sen dess har allting bara blivit värre.
Det här hände i somras, för några månader sen.
Ett uppbrott från en människa jag älskade är nog också en bidragande faktor men jag vill inte se det som skälet till att jag mår dåligt, men jag vet att det var där allting började på riktigt.
Det var efter det jag började med antidepressiva & läkarbesök hit & dit.
Jag har nu ätit "lyckopiller" i snart ett år men det blir inte bättre.
Ångestattackerna blir nu värre men har precis fått nya antidepp-piller och lugnande.
Jag har även fått en remiss till en psykiatriker, en riktig sådan.
Så hur som helst. Där har ni en kort sammanfattning till varför jag mår som jag mår.
Det finns alltså inte riktigt skäl till varför jag måste äta tabletter, eller bara vill dö ibland.
Jag funderar varje dag på varför, varför det blev såhär, men jag hoppas att jag väldigt snart får svar på det & kanske kan må bra någon dag.
Vill även tillägga att jag & min mamma har världens finaste relation nu, trots att jag kände mig övergiven av henne som yngre. Hon vet om detta & vi har pratat ut om det flera gånger & hon är väldigt ångerfull.
& tack för dina fina ord!
response
Trackback
