wildenwasted

FÖR ETT ÅR SEN IDAG SLUTADE JAG ÄTA ANTIDEPRESSIVA LÄKEMEDEL.
det var några dagar innan min födelsedag & jag hade bestämt mig för att sluta vara ledsen.
jag hade glömt att ta mina tabletter två dagar i rad, den tredje dagen glömde jag tabletten med flit.
jag visste att det kunde innebära risker då man aldrig ska sluta tvärt att ta tabletterna och alltid prata med sin
läkare. det gjorde jag inte. jag orkade inte boka in ett möte för att prata om hur jag mådde osv.
jag var glad den dagen, lycklig. därför ville jag inte stoppa i mig gifterna som endast fick mig att må sämre och stänga av alla mina känslor.
jag ville inte vara dottern som bara låg apatisk i sängen med pillerburken brevid sig, nära till hands. jag ville inte vara flickvännen med burken skramlandes i väskan. jag ville inte vara kompisen som aldrig orkade ses.

jag tänkte att min födelsedag skulle bli en nystart för mig vilket det blev. jag har mått bättre det här året än någonsin. visst har jag mina ups & downs men det måste man räkna med. ångesten finns kvar & blir ibland olidlig men jag vet hur jag ska hantera den. jag vet hur jag vinner över demonerna i mitt psyke.
låter kanske helt wacko för personer som aldrig varit så djupt deprimerad som vissa människor är eller har varit.

men jag vet att det finns något inom mig som vill få ner mig igen, som vill se mig sjunka ner i avgrunden igen.
låter som något religiöst jävla påhitt men eftersom jag inte är ett dugg religiös så kan vi stryka det. jag orsakade inte detta mot mig själv. jag vet att jag kanske aldrig kommer bli frisk från depressionen, det är en sjukdom som inte syns och det enda sättet att "bota" den är att hjälpa sig själv. att våga lita på sig själv och hitta styrkan för att bryta sig loss. jag skulle vilja säga att jag har kommit halvvägs. jag mår bra, jag är lycklig. jag är inte självdestruktiv och jag vill inte dö. jag vill leva, jag vill åstadkomma något, jag vill göra mina nära & kära lyckliga & stolta. jag vet att jag kan för jag tror på mig själv. jag är starkare än någonsin men inte fullt så stark för att inte brytas ner igen.

oftast är jag extremt rädd. rädd för att hamna där igen, rädd för att inte se annat än svart. rädd för att gråta, rädd för att känna och rädd för att inte känna. men tack vare av att jag har lärt känna mig själv bättre vet jag vad jag ska göra och inte göra när ångesten kommer krypandes. ibland lyckas jag, ibland lyckas jag inte. men det är bara att ställa sig upp och fortsätta kämpa.

jag är otroligt stolt över mig själv att jag lyckades, att jag bröt mig loss.
och det som jag är mest glad över är att jag vet att mamma är stolt över mig.