wildenwasted

Ett såkallat deppigt inlägg.

Jag känner mig tom. Blank. En blank sida i en bok. Det finns inga ord för mig. Ingen sammanfattning, ingen beskrivning.
Min psykiska hälsa är nog inte på topp.
Jag har mått sådär i ungefär 8 månader nu. Det känns inte riktigt helt ok.
Den enda riktiga lyckan jag har känt på sista tiden är att jag har gått ner 15 kilo. Men rädslan för att gå upp är större än lyckan att gå ner. Jag försöker undvika att väga mig så ofta som möjligt, men efter två till tre dagar står jag där på vågen igen och ser att jag har gått upp fyra gram. "Shit, helvete. FANFANFAN!!!!!" tänker jag för mig själv.
Om jag har gått ner ett kilo är jag lycklig fram tills nästa gång vågen visar vad jag väger.
Den oändliga strävan efter att kunna se och känna varenda ben på kroppen.
Jag undviker att äta. Men middag är oundviklig.
Som tur var är det alltid mycket chili i vår mat.
Chili = ökar fettförbränningen.
Jag ska tappa ytterligare 15 kilo, sen är jag nöjd. Tror jag.

Sen har vi det där med kärlek. Det finns en person i mitt liv. En person jag älskar. En person jag har känslor för.
En person jag vill vara med.
Men det är inte så lätt. Det borde vara lätt, men det är det inte. Vi lyckas krångla till det, gång på gång.
Det är som om att det alltid ska komma ett förbannat jävla hinder emellan oss, som hindrar oss från att göra det vi borde göra. Kiss and make up.
Äsch, lönlöst att ens babbla om det där.

Orkar inte babbla om någonting mer faktiskt.
Summan av kardemumman är att jag ska överväga att söka hjälp.
Och det här är inte skälen till varför, utan det är så otroligt mycket mer.

Tomt snack. over 'n out.