wildenwasted

Vet ni vad jag verkligen hatar? eller bara inte gillar.
när man sitter på bussen & det kliver på någon med en barnvagn.
jag blir alltid så jävla nervös & får en sjuk ångestkänsla.
dvs, om jag är personen som sitter närmst & bäst till för att hjälpa denne med barnvagnen.
som idag på väg hem från liljeholmen.
Jag sätter mig närmst den första dörren, för att slippa fladdra omkring när jag väl ska av, & så är det nära stoppknappen & jag slipper oroa mig för att eventuellt inte hinna av, som om jag inte skulle hinna om jag satt i mitten...
anyways, TVÅ barnvagnar går på, jag tänker att "aha nu blire väl jag som får hjälpa till" så jag börjar fiffla med mobilen och låtsas läsa ett JÄTTEVIKTIGT sms & inte märka vagnarna. som tur var är det ju sån smart bussterminal i liljeholmen så det finns alltid någon annan som hjälper till.
men när dom ska av, ja det är en annan visa.
jag sitter där & låtsas vara mentalt efterbliven & inte fatta att jag borde hjälpa till. så gubben bakom mig kliver upp & hjälper snubben med vagnen.
känner hur gubben gråmar sig över dagens ungdomar.
sen är det dags för nästa vagn. då har den snälla gubben redan gått av.
jag har börjat förbereda mig psykiskt & fysiskt för min goda gärning, sen två stationer tillbaka.
pausar musiken för att kunna höra hennes rop på hjälp. kollar efter det smartaste stället att hålla vagnen på. flackar med blicken mot kvinnan. nu är det hennes stopp. jag harklar mig, förbereder mig ännu mer.
bussen stannar. jag blir nervös & pulsen ökar. "nu gäller det" tänker jag.
men nejdå, till min undsättning kom det ca fem andra personer som frågade ifall hon ville ha hjälp.
oj vilken suck av lättnad. jag slapp. det måste vara min turdag.
därefter kunde jag känna hela bussens arga blickar stirra på mig. kanske inte. men så kändes det iallafall.
VARJE gång jag åker buss med en jävla barnvagn närvarande.
förutom dom bussarna utan trappor, dom gillar jag, det klarar morsorna så fint själva.

men hey, tanken som räknas eller hur?