wildenwasted

Ibland känner jag mig riktigt misslyckad. Failad.

Jag har hoppat av gymnasiet efter att ha gått fyra olika linjer, tre olika skolor.

Jag bor hemma, jag har inget körkort & inget jobb.

Jag pluggar på komvux med andra failade människor och folk som inte kan svenska, if you know what I mean.

Men sen kommer jag på mig själv att jag helt enkelt tänker ur en annan människas perspektiv.

En människa som kanske fått allt serverat på silverfat, kommer ifrån en felfri familj & alltid haft ett perfekt liv. En människa vars största problem är outfiten på morgonen.

En människa som lever i en bubbla & inte inser att alla är olika. Alla fungerar på olika sätt, alla kommer från olika bakgrunder. En människa som lever med en illusion av att så länge du inte har tagit studenten, har egen bostad, har ett jobb med najs lön, körkort, bil, man, hund & en unge vid 20 års ålder, då är du misslyckad & helt enkelt en idiot.

Jag vill inte skylla ifrån mig men jag har inte haft det lätt den senaste tiden.

Jag har vart med om både det ena & det andra under elva års tid.

Jag har mått extremt dåligt, döden har stått mig nära, & piller & alkohol har vart mina bästa vänner. Det har lett till att jag har gjort vissa val. Några sämre än andra.

& när jag tänker efter så blir allt logiskt & jag är längre inte misslyckad.

Jag har hoppat mellan skolor & linjer under fyra års tid eftersom jag inte vetat vad jag vill bli.

Jag hoppade av för att jag helt enkelt inte ville bli frisör. Då blir valet komvux efter det.

Jag har börjat plugga nu för att höja mina betyg så att jag en vacker dag, eventuellt, kan plugga vidare till något jag vill bli.

Men jag vet inte vad jag vill bli. Jag vet inte vad jag vill göra med mitt liv. Jag vill inte ha körkort & jag har aldrig velat ha det. Jag har aldrig vart intresserad utav att köra bil.

Jag sa upp mig från ett skitjobb för att jag inte ville jobba där. Jag vill inte gå till ett jobb där jag ses som en slav med en minimumlön. Då stannar jag hellre hemma & filosoferar.

Jag kanske ses som lat & en slacker. Det har jag sett mig själv som många gånger, men inte längre. Jag är varken dum eller lat.

Herregud, jag är 20 år. Det är ingenting. Jag ska inte veta vad jag vill bli, jag ska inte ha hela livet planerat & jag ska definitivt inte ha levt klart vid den här åldern.

Jag är ung, jag är snygg & jag älskar mitt liv.

Jag har gjort det jag kan göra nu, & det är att börja plugga igen. Något jag gör för att fylla ut tiden & spacet medans jag väntar på min uppenbarelse.

Alla är olika, det här är jag. Jag är nöjd & det är det enda som spelar någon roll.

Jag är lyckad, lyckad som fan. För jag vågar gå min egna väg, på mitt sätt.

Det är mitt liv, mina val. Jag står för mina handlingar & den egenskapen väger mer än kunskap från skolbänken.