wildenwasted

Precis som jag trodde så höll inte denna ”lägga-ner-bloggen”-perioden länge.

Jag känner fortfarande att jag lika gärna kan avsluta bloggen då det var typ två som sa emot.

Men å andra sidan så har jag aldrig bloggat för någon annans skull än mig själv.

Jag har alltid bloggat för att få ut mina tankar och känslor, något jag har märkt av på dessa tre (?) dagar.

Jag har velat skriva ner mina känslor, något jag har haft mycket av dom senaste dagarna.

 

Jag lyckas alltid hamna i den banan då kommentarer och statistik är det enda viktiga inom bloggandet, men då har jag samtidigt förlorat mig själv.

Det är inte det bloggande handlar om. En blogg är en dagbok på Internet, för dom som inte orkar skriva på papper. Så är det i alla fall för mig.

Jag vill titta tillbaka på min blogg om tjugo år och undra vad fan jag tänkte på.

 

Sen kan jag bli riktigt irriterad på att så många läser min blogg, men ingen säger något.

Det känns lite som att alla är inkräktare på mitt liv. Följer allt jag gör, utan att jag vet vem det är som gör det.

Om du ska snoka, säg då vem du är eller du behöver inte ens säga vem du är, säg bara något.

 

Det är ändå lite läskigt det här med bloggande. Så många personer vet i alla fall 75 procent om vad du gör & vem du är. Men du vet ingenting. Du vet att många ser vad du gör, men du vet inte vilka som ser. Det är som att ha en, eller flera, förföljare.

 

Nu är inte jag lika stor som kissie, men det är ändå fler som läser min blogg än vad jag har vänner.

Jag vet inte vilka mina läsare är.

Och då kommer vi till en annan punkt.

 

Jag vill kunna skriva om alla mina känslor, aggressioner & privatliv.

Men jag vågar inte göra det längre. Jag vet att jag har vänner, men jag vet även att jag har fler fiender. Sedan länge tillbaka.

Vågar jag skriva om min ångest? Vågar jag skriva om hur misslyckad jag känner mig?

Vågar jag skriva om bråket med pojkvännen?

Utan att det vänds emot mig vid nästa krogbesök?

 

Jag har redan vart vid det stadiet då jag hade en vän & nio haters. Jag har haft rykten om mig som inte vart sanna. Jag vet hur det känns, & det är inte roligt. Tillslut börjar man tro på ryktena själv. & även då har man tappat vem man egentligen är, sig själv.

 

Jag tänker fortsätta blogga. Som mig själv, & ingen annan.

För det modigaste av allt, är att kunna erkänna att man mår dåligt ibland. Jag är inte mer än en människa. Vissa kör på trenden att förfina sitt liv till 200 procent, men det tänker jag inte göra.

Har jag ångest & behöver skriva om det, då gör jag det.

Är jag irriterad på något, då skriver jag om det.

Tycker jag att någon är fet, då skriver jag om det.

Jag är en sån person som inte längre kan hålla allt inne.

 

När jag höll allt inne, då var jag deprimerad. Då ville jag inte leva längre.

När jag började skriva om min ångest, då började jag acceptera att det var okej.

Alla mår dåligt, men alla vill inte erkänna det.

Vill folk vända det emot mig, fine. Gör det.

Jag är ändå en starkare person som har modet att visa att jag är mänsklig och mår dåligt.

Ser någon ner på mig för det, då är det den personen som är feg & svag.

 

Så, min poäng med detta inlägg är att jag från och med nu skiter i allt som har med statistik, kommentarer & fame att göra. Jag bloggar för mig själv.

Det är min dagbok ni läser, you are fucking welcome.